Arkeologi och politik går hand i hand

Många historieforskare och arkeologer har tecknat sydsamernas historia och berört samerna som en sentida 1700-tals företeelse i historien. Det är inte oväsentligt i sammanhanget att svensk arkeologisk och historisk forskning uppstod under 1600-talet för att bevisa Sveriges nationella storhet. Men redan på den tiden höjdes kritiska röster från framstående forskare:
- Två hinder ställer sig i vägen för sanningens utforskande. Den ena är fördomen, den förutfattade meningen, det andra är stora mäns auktoritet.

Kritiken känns på något sätt befogad än i dag. Samerna historia kantas av fördomar och ”stora mäns auktoritet” och aldrig har det väl gjorts tydligare och klarare än under domstolsförhandlingarna i Härjedalsprocessen, såväl i Svegs Tingsrätt i september 1995 som i Sundsvalls Hovrätt under vintern 2001.

Det ”nationalistiska” har genomgående varit drivkraften i europeisk arkeologi. Statens intresse för landets historia har varit påtagligt närgånget. Den nationella territorialstatens maktställning behövde inte bara sanktioneras av Gud utan också av historien.

Ensidig historieskrivning

Inger Zakrisson, docent i arkeologi med arbetsplats förlagd till Historiska museet, med lång erfarenhet av svensk forskarmiljö är inte nådig i sin kritik. I boken ”Möten i gränsland” (Historiska museet 1998) som handlar om samer och germaner i Mellanskandinavien, skriver hon;
- Det finns hållningar inom ämnet arkeologi i Sverige som kan karaktäriseras som etnocentriska, nationalistiska och chauvinistiska. Orsaken härtill kan dels sökas i den sociala och kulturella miljö som ämnet arkeologi växt fram i, dels i ämnets vetenskapsteoretiska grundinställning och dess socialdarwinistiska syn på kultur- och samhällsutveckling. Den etniska mångfald som existerar i Sverige åsidosätts till förmån för nästan ensidig betoning på ”svensk” förhistoria.

Inger Zakrisson radar upp ett antal exempel på historiska verk som ensidigt betonar svensk identitet. Det är inte bara äldre historiska verk utan även nutida verk som syndar och knappt berör samisk kultur. De norra delarna av Sverige anses överhuvudtaget mindre intressanta eller mindre värda än de södra.

Samisk historielöshet

Förhållandet i vårt västra grannland Norge har varit densamma. Det nya som har hänt är att yngre arkeologer vågat börja sticka ut hakan. Det sammanhänger förmodligen med det prosamiska politiska klimatet i Norge där samer och samisk kultur blivit accepterat som en viktig del av den norska nutids- förhistorien.
Björnar Olsen, professor i nordskandinavisk arkeologi vid Tromsö museum har skrivit följande tackvärda analys om samisk historielöshet:
- Trots det faktum att den kulturhistoriska situationen i Norge är förbunden med närvaron av två etniska grupper, den norska och den samiska, är det alltså endast den förra som hedrats med en Historia, medan samerna har försvunnit i etnografins domäner och sålunda har blivit ett folk utan Historia. I Norge har vi alltså en norsk historia och en samisk etnografi.
Enligt Björnar Olsen så bedriver inte arkeologer sin forskning i ett politisk och samhälleligt vakuum, utan i ett samtida sammanhang av sociopolitiska strävanden.
- Att vägra ta politisk ställning är i sig en politisk ståndpunkt som tjänar de förhärskande intressena.

Kontinuitet

Björnar Olsen och hans forskningsteam har gjort sig kända för att våga hävda samisk etnicitet i arkeologiska fynd som är i det närmaste 10 000 år gamla. Inte genom enskilda fynd i sig utan genom att visa den kontinuitet som funnits vid fyndplatsen och som leder från dåtida fångstfolket fram till dagen samiska kultur.
Slutsatsen är okomplicerad i sig. Det finns helt enkelt inte någon annan i området dag levande kultur än den samiska som med hjälp av arkeologiskt fyndmaterial, språk- och historisk forskning kan härledas tillbaka till de äldsta arkeologiska fynden i norra Skandinavien.

Tre synsätt

Den här utvikningen om den arkeologiska och historiska forskningen i staten tjänst är viktig för oss samer när vi berättar vår egen historia. Det är först under de två senaste decennierna som forskare börjat ifrågasätta det svenska förhållningssättet till arkeologin och historieforskningen. Det som tidigare var ”den oomtvistade vetenskapliga ståndpunkten” är idag inte alls lika självklar. När det gäller vår historia i det sydligare sameområdet, i mellersta Skandinavien, så finns det idag tre synsätt om den kulturhistoriska processen under järnålder - medeltid (500 f.Kr - 1500 e.Kr)

1: Fast kulturgräns mellan norr och söder.
Det här synsättet bottnar i 1800-tals arkeologin och har i dag sin stora anhängare i arkeologoraklet, professor Evert Baudou. Han bygger sin teori på att det skulle ha funnits en två - eller tretusenårig ”etnisk, ekonomiskt och socialt betingad” gräns mellan samer och germaner genom norra Jämtland - norra Ångermanland. Enligt Baudou så är det inte uteslutet att det funnits ”tillfälliga” samiska bosättningar i syd Jämtland och Härjedalen under kortare tid beroende på utflyttning det stora samiska området i övre Norrland.
Evert Baudou anlitades av markägarna som sakkunnig för att leda i tvivel att samernas historia i Härjedalen - Dalarna skulle vara så gammal som vi själva vill göra gällande.

2: Två kulturer: fångstkultur
och bondekultur med kontinuitet.
Det här synsättet är förhållandevis nytt. Det lades fram i början på 1970-talet och utgår enbart ifrån det arkeologiska fyndmaterialet och diskuterar knappast etnisk tillhörighet.
Det är främst arkeologen Klas-Göran Selinge som drivit teorin. Han hävdar att en jämförelse mellan fornlämningar från fångstmark respektive bygd visar klara skillnader mellan å ena sidan en mobil (rörlig) fångstkultur i inlandet, å andra sidan en agrar kultur vid kusten. Den här skillnaden kan, enligt Selinge, följas in i medeltid i Jämtland - Härjedalen. Vikingatid och äldre medeltid framstår som avgörande brytpunkt för Jämtland - Härjedalen. Det var då som fångstkulturen upphörde som självständig kulturform. En liknande tvåkultursyn har framförts för det sydsamiska området i Norge.

3: En tvärvetenskaplig syn.
Samisk kultur utgången ur så kallad fångstkultur.
Det här synsättet är en vidareutveckling av ”två kulturer” där etnicitetsaspekten vägs in och den inre utvecklingen betonas. Synsättet har främst framförts av språkforskare, historiker och genetiker men omhuldas numera också av framstående arkeologer varav Inger Zakrisson är en av dem. Samma Zakrisson har anlitats av samebyarna i Härjedalsprocessen som sakkunnig för att leda i bevis att samerna ”alltid funnits” i Härjedalen – Idre.

För oss samer är det tvärvetenskapliga  synsättet naturligt och logiskt. Den nordsamiska författaren Johan Tuuri skrev i början på 1900-talet ”att vi samer kommer ingenstans ifrån, Vi har alltid funnits här”.
- Det finns helt enkelt inte någon annan, idag levande kultur, i Härjedalen - Dalarna, än den samiska som med hjälp av arkeologiskt fyndmaterial, språk- och historisk forskning kan härledas tillbaka till de äldsta arkeologiska fynden och genom historien visa på en inre utveckling mot det som idag kännetecknar sydsamisk kultur. Så enkel och okomplicerad skulle den sydsamiska historirn kunna vara om den inte skrivits av forskare med förutbestämda och fördomsfulla nationalistiska uppfattningar.

Politik och arkeologi
Men än är inte det historiska loppet kört. Den akademiska världen har inlett en självrannsakan, om än i liten skala och börjat tolka om tidigare oomtvistade vetenskapliga ståndpunkter. Norska auktoriteter i nordskandinavisk arkeologi säger idag att samerna ”alltid funnits här”.  Man talar om samisk etnicitet som vuxit fram under det sista årtusendet före Kristus. Det gäller ännu så länge bara Nordnorge.
För det sydsamiska området i Norge gäller samma förhållande som i Härjedalen - Dalarna. Allt starkare motsättningar mellan bönder och renskötande samer har lett till ett antal rättsprocesser där samernas renbetesrätt ifrågasatts. I rättssal efter rättssal och med all tillgänglig vetenskaplig finess har det lagts fram en teori om att samerna invandrat från norr och öster och först på 1700-talet nått sina nuvarande sydliga områden i Norge och Sverige. Huvudargument har varit och är att de saknas samiska ortnamn, gravar och offerplatser i de sydliga områdena. Arkeologi och politik går hand i hand, i nationens intresse. Även mot bättre vetande.

Intressant pussel
Nu är inte allting längre så självklart. Språkforskare, historiker, genetiker och arkeologer har börjat lägga ett intressant pussel. De arkeologiska fyndplatserna finns där mitt i det område som markägarnas advokater och sakkunniga anser vara genuint svenska.

• Hällmålningar på Flatruet, mer än 6000 år gamla, visar på en tidig fångstkultur.
• Tidiga fångtsboplatser och fångstgropsystem ända ner i södra Värmland och Dalarna.
• Insjögravfält i Dalarna, Gästrikland och Härjedalen från järnåldern.
• Järnåldersgravfältet ”Krankmårtenhögarna” vid Storsjön, daterad till ca 200 f.Kr - 200 e.Kr är tolkad som ”samisk” av en auktoritet som Björn Ambrosiani.
• Bosättning och gravar vid Vivallen, 5 km nordväst om Funäsdalen, daterade till tidig 1000-tal.
• Nya fynd som visar samiska spår längre söderut än man tidigare vågat tro.

De här fynden och ny språkhistorisk och genetisk forskning bildar en helhet som talar för att den nu rådande vetenskapliga ståndpunkten kommer att få sig en ordentlig knäck. Det är bara en tids- och resursfråga.