Rättskampen

Rättskamp för överlevnad

Det allvarligaste hotet mot rennäringen och den samiska kulturen är  rättsläget där privata markägare hävdar att samebyn inte har någon betesrätt på privat mark. I Härjedalsprocessen har 5 samebyar tvingats processa mot 720 markägare och förlorat i både tingsrätt och hovrätt. Samebyarna tvingas nu förhandla om vad det ska kosta att arrendera vinterbete.

Samernas rättigheter när det gäller att beta sina renar liksom rätten att jaga och fiska bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning. Det har stor betydelse för de renskötande samernas trygghet i sin näring, men också för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till rennäringen.

I Jämtlands län och Idre sameby bedrivs renskötsel under vår, sommar och höst på renbetesfjällen och vintertid på enskildas marker i skogsområdena utanför renbetesfjällen enligt gammal sedvana.

Sedvanerätten lagfästes 1886, i samband med att den första renbetslagen antogs av Riksdagen. Regering och riksdag tvekade aldrig om hur det varit tidigare. Samernas vinterflyttningar till marker som de av gammal sedvana besökt, var inte bara ett av befolkningen tålt intrång utan en verklig rätt, förklarade justitieminister Nils von Steyern.
– Och hade de bofasta fått den felaktiga uppfattningen att det inte fanns någon sådan rätt och börjat bestrida den, måste den enligt riksdagsutskottet ”genom positiv lag åter bringas till giltighet”.

Ingenstans har meningarna om den samiska sedvanerätten varit så delade, så länge och ihärdigt, som i Härjedalen. I mer än hundra år har en uppslitande ”kulturkamp” pågått mellan renskötsel och jordbruk.

 Sedvanerättsprocessen i Härjedalen startade 1990. Mer än 600 enskilda markägare och de stora skogsbolagen hävdar att någon ”av avtal oberoende rätt till renbete inte finns på deras marker”.  De största markägarna, skogsbolagen STORA, Mo och Domsjö och Korsnäs, drog sig dock tidigt ur processen, efter en förlikning med samebyarna mot löfte om en minskning av renhjordarnas storlek. De enskilda markägarna fortsatte processen.

Svegs tingsrätt konstaterar i sin dom (21/2-96) ”att det inte är visat att det under tiden 1500-1880 förekommit vinterbetning av ren efter gammal sedvana” på fastighetsägarnas marker och ”att den vinterbetning som förekommit därefter varit alltför kort tid för att samerna skall anses ha förvärvat sedvanerätt”. Efter samebyarnas överklagan har Hovrättens dömt i  överensstämmelse  med domen vid Svegs tingrätt.